Jag känner att jag vill skada honom. Skada honom riktigt, riktigt allvarligt. Och sen när han ligger där sönderslagen ska jag säga: Det är din karma. Det är du som har dragit till dig det här
Ibland tänker jag på världens väldighet. De oändliga vidderna. Liv som avlöser liv. Emellanåt känns världen nära. Avlägset nära som Solnit skrev. Som ett tämjt djur kryper den nära och låter mig försiktigt nudda den med mina fingertoppar. Kanske försöker den få mig att förstå någonting innan den glimmar till och försvinner. Jag tänker på hur det började. Piscine berättade för mig om en förmiddag på Seven Eleven eller kanske var det Pressbyrån. Han skulle låna en dator. Det är flera år sedan nu, när det fortfarande stod datorer och surrade längs fönsterna som vette ut mot Avenyn. Det hade suttit någon, kanske var det du, och läst på Dagarna och Nätterna eller Vägs Ände. Senare hade han berättat för mig om dikterna som han trodde jag skulle tycka om. Sedan dess har jag återkommit till denna plats genom åren. Denna plats glimtar till en svunnen tid eller ett parallellt universum. Den påminner om vägar jag hade kunnat välja men inte gjorde. Jag tänker sällan på Piscine. Jag tror han flyttade till Sydamerika. Något år efter förmiddagen på Seven Eleven mönstrade jag ombord på en båt och seglade över haven. Om nätterna när jag inte kunde sova läste jag Den glömda världen av Walter Eidlitz som Piscine hade givit till mig. Jag var både fascinerad och frustrerad. Fascinerad över världens väldighet som nu kändes avlägset nära. Frustrerad över att denna bok var ytterligare ett av Piscines sätt att försöka förklara världen för mig. Män förklarar saker för mig. Historiens alla kvinnor inuti mig som vrider och vänder på sig, hytter med nävarna, suckar och jämrar sig, över dessa män. Många år senare skriver du till mig att du har läst Den glömda världen och tänkt att jag kanske skulle uppskatta den. Du för med dig det som är avlägset nära. Du är en länk som låter berättelser kroka i varandra. Universum skapar en cirkel med oss fyra.
Jag tänker på din dikt Lärjungen. Piscine är ju Lärjungen. Eter åtta års tystnad återvänder han från skogarna Walter Eidlitz vandrat i. Han undrar om vi kan ses. Jag ska boxas och har väl inte lust att ge honom tid. Han undrar om han kan följa med. Min kompis skrattar. Hon vet att det är Piscine jag föreställer mig när jag slår som hårdast. Uppdämd ilska och sorg som får välla ur mig. Jag ber honom att inte komma. Jag tar min tillflykt till Solnit och till historiens alla kvinnor som bett män fara och flyga. Jag betraktar alla lärjungar som irrar runt över himlavalvet. Jag hör en hund skälla. Jag tänker på det avlägsna och på det som är nära. Jag tänker på hur allt går i cykler och så småningom kommer tillbaka. Det är tröstande att veta. Om du skriver dikter någon annanstans nu för tiden låt mig gärna veta var!
Jag skriver inga dikter nu. Och har tagit bort de flesta på Dagarna och Nätterna. Men jag läser. Jag har inte läst (någon bok av) Rebecca Solnit än. I fredags kom "Gå Vilse, en fälthandbok" i brevlådan. Nu ligger den här bredvid mig på bordet. Jag tog även ut Den glömda världen av Walter Eidlitz ur bokhyllan, och övervägde att läsa om den. Satte in den hyllan igen. När jag läser ditt meddelande tänker jag på en sak som min yogalärare brukar säga "Kan man kasta ut något ur Universum? Kan man ta en sak eller en känsla och kasta ut det så är man av med det sen? Nej det kan man inte." Kanske mitt nästa tips till dig är den läraren.
Ibland misstar jag mig för att känslan är jag. Jag flätar mig runt den. Eller den runt mig. Eckart Tolle skriver att känslan är en reflektion av intellektet i kroppen, en representation av ett djupt och starkt tankemönster. Kören av terapeuter nickar instämmande. "Intensiteten i smärta står i proportion till motståndet mot nuet, och det i sin tur står i proportion till hur starkt du identifierar dig med intellektet. Intellektet försöker alltid förneka nuet och fly från det." Känslan kan inte kastat ut ur universum men nuet kan vara vår tillflykt. I nuet finns inte ilska eller sorg, varken minnen eller förhoppningar. Nuet är förlösande.
Exakt. Och som jag ser det kan bara poesi närma sig den sanningen, för poesin är förvisso av ord men inte sprunget ur intellekt. Eller kanske urintellektet - den intelligens som inte separerar delarna från helheten.
Ibland tänker jag på världens väldighet. De oändliga vidderna. Liv som avlöser liv. Emellanåt känns världen nära. Avlägset nära som Solnit skrev. Som ett tämjt djur kryper den nära och låter mig försiktigt nudda den med mina fingertoppar. Kanske försöker den få mig att förstå någonting innan den glimmar till och försvinner.
SvaraRaderaJag tänker på hur det började. Piscine berättade för mig om en förmiddag på Seven Eleven eller kanske var det Pressbyrån. Han skulle låna en dator. Det är flera år sedan nu, när det fortfarande stod datorer och surrade längs fönsterna som vette ut mot Avenyn. Det hade suttit någon, kanske var det du, och läst på Dagarna och Nätterna eller Vägs Ände. Senare hade han berättat för mig om dikterna som han trodde jag skulle tycka om. Sedan dess har jag återkommit till denna plats genom åren. Denna plats glimtar till en svunnen tid eller ett parallellt universum. Den påminner om vägar jag hade kunnat välja men inte gjorde. Jag tänker sällan på Piscine. Jag tror han flyttade till Sydamerika.
Något år efter förmiddagen på Seven Eleven mönstrade jag ombord på en båt och seglade över haven. Om nätterna när jag inte kunde sova läste jag Den glömda världen av Walter Eidlitz som Piscine hade givit till mig. Jag var både fascinerad och frustrerad. Fascinerad över världens väldighet som nu kändes avlägset nära. Frustrerad över att denna bok var ytterligare ett av Piscines sätt att försöka förklara världen för mig. Män förklarar saker för mig. Historiens alla kvinnor inuti mig som vrider och vänder på sig, hytter med nävarna, suckar och jämrar sig, över dessa män.
Många år senare skriver du till mig att du har läst Den glömda världen och tänkt att jag kanske skulle uppskatta den. Du för med dig det som är avlägset nära. Du är en länk som låter berättelser kroka i varandra. Universum skapar en cirkel med oss fyra.
Jag tänker på din dikt Lärjungen. Piscine är ju Lärjungen. Eter åtta års tystnad återvänder han från skogarna Walter Eidlitz vandrat i. Han undrar om vi kan ses. Jag ska boxas och har väl inte lust att ge honom tid. Han undrar om han kan följa med. Min kompis skrattar. Hon vet att det är Piscine jag föreställer mig när jag slår som hårdast. Uppdämd ilska och sorg som får välla ur mig. Jag ber honom att inte komma. Jag tar min tillflykt till Solnit och till historiens alla kvinnor som bett män fara och flyga. Jag betraktar alla lärjungar som irrar runt över himlavalvet. Jag hör en hund skälla. Jag tänker på det avlägsna och på det som är nära. Jag tänker på hur allt går i cykler och så småningom kommer tillbaka. Det är tröstande att veta.
Om du skriver dikter någon annanstans nu för tiden låt mig gärna veta var!
Jag skriver inga dikter nu. Och har tagit bort de flesta på Dagarna och Nätterna. Men jag läser. Jag har inte läst (någon bok av) Rebecca Solnit än. I fredags kom "Gå Vilse, en fälthandbok" i brevlådan. Nu ligger den här bredvid mig på bordet. Jag tog även ut Den glömda världen av Walter Eidlitz ur bokhyllan, och övervägde att läsa om den. Satte in den hyllan igen.
SvaraRaderaNär jag läser ditt meddelande tänker jag på en sak som min yogalärare brukar säga "Kan man kasta ut något ur Universum? Kan man ta en sak eller en känsla och kasta ut det så är man av med det sen? Nej det kan man inte."
Kanske mitt nästa tips till dig är den läraren.
Du är mitt eko. Eller jag är ditt.
SvaraRaderaOch känslan är tidens eko.
SvaraRaderaIbland misstar jag mig för att känslan är jag. Jag flätar mig runt den. Eller den runt mig. Eckart Tolle skriver att känslan är en reflektion av intellektet i kroppen, en representation av ett djupt och starkt tankemönster. Kören av terapeuter nickar instämmande. "Intensiteten i smärta står i proportion till motståndet mot nuet, och det i sin tur står i proportion till hur starkt du identifierar dig med intellektet. Intellektet försöker alltid förneka nuet och fly från det." Känslan kan inte kastat ut ur universum men nuet kan vara vår tillflykt. I nuet finns inte ilska eller sorg, varken minnen eller förhoppningar. Nuet är förlösande.
Är inte livet i sig en dikt?
Exakt. Och som jag ser det kan bara poesi närma sig den sanningen, för poesin är förvisso av ord men inte sprunget ur intellekt.
RaderaEller kanske urintellektet - den intelligens som inte separerar delarna från helheten.
Jag återkommer ofta till "Gå vilse, en fälthandbok". Det är fint att den även har hittat hem till dig.
SvaraRaderaDet var kanske i avsaknad på fälthandboken som jag hade så svårt att acceptera min vilsenhet. Men nu så...
Radera