De sista sommarlovsdagarna

Någon har gett mig en bok
I den står det att Världen är en bro; gå över den, men bygg inget hus på den
På natten ligger vi på studsmattan och ser meteorerna brinna över himlen
på dagen häller vi plommonsaft på flaskor som nyfödda universum
i rött
på kvällen går vi sakta över myrarna utan hjortron
men köttätande sileshår och tranbär
på fjället står jag vid porten till ett övergivet hus
utan att gå in
När jag hittat den där staden, den där porten
det där centrumet jag gömde
kommer jag sakna den här tiden
tiden när vi fick lov
sommarlov
saknade av inget
glömda av världen
som de vilda djuren i Tjernobyls förbjudna zon
strövade vi fritt i raserad civilisation
och spökstäderna av våra felriktade ambitioner
och bara överlevde
När jag blundar ser jag vilda skogar och rörelse
och hör hur hela jorden sjunger

Bakom molnen faller stjärnorna

Perseidernas stjärnregn döljs av yttre regnmoln och en inre djupgående lågkonjunktur
Jag vänds inåt så det knakar i ryggmärgen
jag lever på Haruki Murakami, kaffe och chips
barnen ritar inte hjärtan idag
de ritar regndroppar
katten är försvunnen och inte ens paddan syns till
ord sipprar bara ut genom fingrarna mot en gammal yngling och en ung åldring
ord om Patanjali och gravar i Peru
om saker vi ska göra oss av med
och nya möten, nya tåg
Jag minns den höstmorgonen när jag vaknade i ditt sommarhus med stängda fönsterluckor
och min första tanke var
"Fyrverkerier kräver mörker"
Och Gud, nog fick jag se fyrverkerier och stjärnregn
som de med ett köksbord och ph-lampa inte kunde se