Uppgiven

Jag har gett er solljuset som går upp varje morgon, jag har spänt upp stjärnorna över er om natten
jag har gett er päronträd och trollsländor och vulkaner, mareld, spelande syrsor
jag har gett er regnbågar, svalor, tumlare, aracuariaträd, snöfall, solrosor, fullmåne och hud kring era kroppar, män och kvinnor att värma varandra, barn som leker, jag har gett er ögon att se med och öron att höra med
Jag har gett er kattungar
ändå vill ni ha mer. Vad vill ni ha som jag inte redan gett er?
Det är inte så lätt
Jo det är lätt. Det är precis det det är

Asplunden

Skogen dricker husets berättelser

Om första barnets födelse när de inte trodde han skulle klara sig

om vintermånaderna i blytung dimma och de vansinniga vårarna som slog ut all sorg och alla gräl och ledan fanns inte mer

Om när den svarta hunden blev sjuk
och inte klarade sig

begravningen utanför farstutrappan
som blev den sista gången familjen förenades kring samma sorg

Om andra barnets födelse och körsbärsträdet de planterade åt henne
och fåglarna som åt upp de första bären

planerna på tornet de skulle bygga åt Julie så hon skulle få ett eget rum
nära himlen

och nu när ingen berättar för henne att det inte blir något torn

Julie kommer åka mellan dem varannan vecka

huset kommer att säljas och nya barn och hundar och katter leka i trädgården och klättra i träden i skogen som ruvar på sommaren, hösten, vintern, våren och alla år ner till när havet drog sig tillbaka och fåglarna förde med sig trädens frö och de slog ner sina rötter i marken här

vinden viskar fram trädens hemligheter genom bladen och för dem vidare genom dalen, över jorden
och förenar sig med alla hus berättelser och alla människor som bott i hus
tills det var dags att gå vidare till platser utan väggar och tak

Bröd utan rosor

Trädgårdsbordet är av granit
porslinet är äkta
stolarna av rotting och vinet välsmakande
brödet stenungsbakat och osten lagrad
men det är inget lyckligt hem
det finns inga blommor i vaserna

Pottery och poetry

De säger det hänger på viljan
att bara man vill kan man ta sig ur det
ja, så är det
Så länge man har vilja att leva så kommer man att vidta alla nödvändiga åtgärder för att göra sitt liv så levbart som möjligt
Men när man förlorat själva viljan
vad gör man då?
Så länge man har livsmotiv och därför även vilja är leran bara ett tillstånd man kan ta sig ur
man är i sig själv nog orsak för att finnas, man är i sig själv värd att ta sig samman för
men när man saknar sammanhang och form
när man blivit själva leran
vad gör man då?
Man härdar ut, säger Charlie. Man bara gör jobbet och är kvar ändå
Pottery, says God. En gör Pottery och poetry
Lera behövs med, säger du. Rosorna har sina rötter i leran