All tid

Huset är inte tomt. Jag är inte ensam här
När jag reser mig och går nerför trappan är det med ett följe av hundar och katter
och fåglar
Djuren följer mig närmast, sedan människor
om du inte tror mig, titta efter
om du inte ser någon, blunda
den ljusaste natten den mörkaste tiden sa min bror Ensamhet är ett state of mind
Jag visste att det var sant men inte var gränsen där man gick över till ett gemensamt state of mind låg
eller hur jag skulle ta mig över den gränsen
Varför ska jag ringa dig, brukade min älskade säga, som om det var självklart, att Du finns ju alltid inom mig
Jag förstod det inte då
men nu på andra sidan gränsen av år, av kroppar, av tillfälliga avbrott
hör jag hur det sorlar av liv i det jag trodde var tomma rum
All tid är kommatecken i en berättelse som bara fortsätter
ända tills språket är rent och så självklart
att ord inte är nödvändiga
Vi behöver inte hålla fast i kroppar, sammanhang, konstruktioner
vi är alltid tillsammans
alla tider

Kråkhopp

Rönnen blommar och jag drar in doften av hela mitt livs alla skolavslutningar, förälskelser och förhoppningar
som sedan blir Intet
mer än sura bär
kråkorna överlever vintern på
Nåden att bli nekad allt annat än Livet är obeskrivlig