Jag drömde att vi var två delar av samma människa. Vi gick över Ölandsbron mellan stillastående bilar och det var tyst.
Jag la min hand mot din arm och det var omöjligt att känna om det var du som rörde vid mig eller jag vid dig.
Det är så när jag är vaken med. Att jag känner jag hör ihop med allt. Att jag inte vet vad som är jag och vad som är du. Det blir så påtagligt ibland, hur det smälter ihop. Och det är just när jag fortfarande är en individ bland folk som jag är ensam.
Det är en bro, och det är vatten under den. Väldigt lång. Man får inte gå på den, men vi gick ändå.
Vad skulle folk göra liksom. EY STANNA NI FÅR INTE GÅ HÄR! Annars vad?
Vad skulle hända som förstör det här?
Jag visste att jag drömde. Jag kallade dig Drömlisa och jag tackade dig för att du inte var en mardröm som alla andra.
Och du visste också. Att vi inte fanns. Du sa att det var okej ifall jag råkade vakna. Det gjorde ingenting, sa du.
Sen vaknade jag och skrev det här innan jag glömmer något. Och nu är jag tvungen att gå vidare med denna dagen.
Det duggregnar.
Det regnar vin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar